onsdag 2 december 2015

Pepparkakshuset i dockskåpsbyn

Aino har tråkigt. Hon har både druckit sitt morgonkaffe, stickat några varv på strumporna, läst några sidor i en deckare, löst korsord, sopat tamburen, matat katterna och nu ger hon guldfiskarna mat. Dagens arbetsuppgifter är redan utförda och klockan är ändå bara kvart över åtta på morgonen...


Under natten har det fallit rikligt med snö. När hon tittar ut genom fönstret kommer hon på att hon faktiskt skulle kunna ge sig ut på en skidtur. Fastän hon har sina värkande ben och sin onda rygg tror hon att hon i sakta mak skulle orka skida en liten sväng ändå.

Hon beger sig ut på vinden och letar fram skidorna och stavarna.


Hon tänker att hon skall skida förbi Pepparkakshuset och sedan en bit ner mot träsket och så vidare genom en liten skogsglänta och sedan hemåt igen. Apollina, hennes man och tvillingbabysarna Bebban och Ruut bor nuförtiden i Pepparkakshuset, det har hon hört någonstans. Förr bodde familjen i Lundbyhuset. Aino vet inte riktigt hur familjen har det nuförtiden. Aino brukar ju vanligtvis hålla sig lite för sig själv och har inte så stort umgänge med andra människor.


När hon skidar förbi Pepparkakshuset ser hon till sin fasa en ensam liten flicka i tunn sommarklänning klättra högt uppe på balkongen.


Och det blir bara värre! Flickan klättrar allt högre. Hon tar sig vidare från balkongen upp mot taket och hon verkar inte alls märka att det är vinter och is och smällande kallt. Hon klättrar frimodigt allt högre och högre utan någon som helst form av tecken på rädsla. Aino däremot har hjärtat i halsgropen och får först inte ett ljud ur sig. Situationen är totalt ofattbart hemsk!


Äntligen får Aino ljud ur sig och ropar högt åt flickan att hon genast måste klättra ner och att hon måste klättra försiktigt, ta det riktigt, riktigt lugnt! Aino vet inte hur hon skall uttrycka sig så att flickan inte blir skrämd och tappar greppet... men... flickan lyder, klättrar neråt och tittar ner på Aino mellan snötäcket som hänger över balkongen, men hon säger ingenting, ser bara underligt på Aino.


Apollina och hennes man hör Aino ropa och rusar med fart ut i vinterkylan. De hinner inte ens sätta varma kläder på sig. Där står de också ute i snön, i tunna kläder, men de märker inte heller att det är kallt. De är upptagna med att locka flickan att genast ta sig ner och in i huset. Flickan klättrar smidigt och vigt. Det går bra. En stor lättnadens suck hörs från de vuxna där de står ute i snön. Flickan har tagit sig ner på balkongen och försvinner utom synhåll.


Flickan är snabb! De hinner knappt blinka, som en blixt står hon plötsligt tillsammans med dem ute i snön på andra sidan av huset.


Apollina och hennes man förklarar för flickan varför hon inte kan göra så där. De förklarar och förklarar, lugnt och sakligt, men Aino förnimmer att skenet bedrar. Inom sig är de väldigt skärrade och upprörda. Flickan tiger och säger precis ingenting, tittar bara uttryckslöst på dem.


Aino blir bjuden in i Pepparkakshuset på kaffe och kaka. Apollina och hennes man säger att hon måste komma och se hur tvillingbabysarna växt till sig sedan hon senast såg dem. Aino tackar gärna ja. Idag är det en sådan dag som hon inte har någonting emot att prata med andra människor, hon känner sig social, tråkigt som hon haft sedan tidig morgon. Hon placerar sina skidor och stavar mot Pepparkakshusets vägg och känner att någon tittar på henne...


Flickan! Det är en märklig flicka, tänker Aino, gåtfull på något sätt. Det finns någonting där djupt inne i de uttryckslösa ögonen som inte kan nå fram. Flickan säger inte ett knyst, rör inte en min och är snabb som en blixt och finns överallt!


Aino får en mycket trevlig dag i Pepparkakshuset. Dagen går fort och hon blir uppdaterad med det senaste skvallret om dockskåpsbybornas liv och leverne. Hon får också veta någonting om flickan, men inte mycket. Apollina är väldigt försiktig med att berätta någonting om flickan. Aino vet i varje fall nu att flickan är fosterhemsplacerad hos Apollina och hennes man. Tvillingarna Bebban och Ruut har växt till sig. Ja, det har på många sätt varit en intressant och mångsidig dag för Aino. Dessutom är hon mätt, mat fick hon ju också... och så verkar det som om de värkande benen och den onda ryggen på något sätt skulle kännas mindre värkande och onda...

Plötsligt har skymningen fallit på. Klockan är redan kvart över åtta på kvällen. Det är dags att skida hem. Aino lämnar det stora upplysta Pepparkakshuset bakom sig.


Det har inte snöat under dagen. Skidspåren finns kvar och hon tar sig hemåt i samma spår. Hon skidar på baksidan av Pepparkakshuset och kastar ett öga bakom sig. Hon ser balkongen och taket där högt uppe som flickan klättrade. Hon funderar ännu över flickan... och hon tycker att det rör sig någonting bland snövallarna. Hon kan inte urskilja vad det är... Flickan? Ett djur? Inbillning?


När Aino kommer hem funderar hon ännu över vad det var som rörde sig där bland snövallarna vid Pepparkakshuset. Lillajulsaftonen var ju på lördagen. Det betyder att julens små väsen redan börjat rumstrera om...

Det kan hända märkliga och gåtfulla saker juletid när skymningen faller på. Det har hon egen erfarenhet av. Hon kommer ihåg att hon förr, när hon var liten, från lillajulsaftonen fram till julaftonen, alltid när hon vaknade på morgnarna, kunde hitta en glansbild eller en karamell i en väska som hon hängt på sänggaveln. Det var de små tomtarna som hade tassat runt i hennes rum på natten och satt de små föremålen i väskan. De rörde på sig nattetid, kröp upp ur vrårna, tassade tip tap, tip tap. Det KUNDE alltså ha varit en TOMTE som rörde på sig där bland snövallarna!



--------------------------------------------------------------
(Pepparkakshuset i berättelsen är en "kopia" jag gjort av det hus jag bor i)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar