lördag 18 juli 2015

Slutet på Alfreds hälsokris

Alfred vaknar tidigt på morgonen och tittar ut genom fönstret. En mjuk dimma har lagt sig över det ännu morgontrötta landskapet. Skapelsen är bedårande vacker i arla morgonstund. Han tankar kraft och energi av allt det han skådar. Han känner sig nästan som född på nytt.


Han tar sig en titt i spegeln. Han känner sig friskare. Han ser också friskare ut. Livet börjar återvända. Han känner att han kommer att besegra den här hemska konstiga krämpan som sugit all kraft ur honom.


Han tar sig ner till nedre våningen. Där sitter redan Prisilla i soffan och löser korsord.


Spontant bjuder han upp henne till dans och de valsar runt en stund i vardagsrummet. Senast de dansade vals var på bröllopet. Alfred är skojfrisk och på gott humör. De har roligt tillsammans. 


Det blir en ny och bra dag. Alfred återfår för var stund som går allt mera krafter tillbaka och han pysslar och sysslar med både det ena och det andra under dagens lopp.

Mot kvällen går han ensam in i blåa husets lilla kapell. Han sätter sig ner för att under en stilla stund kunna tacka över att undrens tid inte är förbi, att han fått en möjlighet till fortsatt hälsa och dockskåpsliv. Han läser sin Bibel, han tackar sin Gud och han tackar igen. 


När natten är i antågande är hela familjen samlad i sovrummet, precis som alla kvällar tidigare. Allt börjar kännas som vanligt igen. Den vanliga vardagen, rutinerna, det är det som är det värdefullaste, det bästa, det som inte får skadas eller rubbas, men som det inte alltid går att bestämma över själv. Ibland blir det som det blir. Ibland går det som det går...

För Alfreds del blev det här slutet på hans hälsokris, hans vardag och hans rutiner fortsätter leva vidare precis som förr i dockskåpsvärlden...


--------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------

Jag har igen gjort vissa korrigeringar med Alfreds ansikte och då speciellt ögonen. Jag har slipat en aning och målat linjerna lite rakare. Det är inte speciellt lätt, eftersom han är tillverkad av vit das-lera som jag målat färger på. Slipningarna gör att det vita under målningen blir synligt, vilket medför nya korrigeringsproblem. 

Jag har bestämt mig för att ögonen och ansiktet får duga som de är nu. Risken med fortsatta korrigeringar är att han blir totalt förstörd och jag vill inte att berättelsen skall sluta med att han dör i sin konstiga åkomma...

Här är bilder från korrigeringsprocessen:

1. ALFRED FÖRE KORRIGERINGEN (stirriga och ojämna ögon, ingen kontur runt ögonvitorna, men så här har han sett ut i många år tills jag nu fick för mig att åtgärda saken)


2. ALFRED EFTER FÖRSTA KORRIGERINGEN (huj, gräsligaste resultatet av allt, total katastrof)


3. ALFRED EFTER ANDRA KORRIGERINGEN (ögats konturer aningen för ojämna)


4. ALFRED EFTER TREDJE KORRIGERINGEN (Vad tycker du? Är han bättre nu jämfört med före korrigeringen på bild nummer 1 eller blev det ännu värre?)


Så här stor är Alfred i proportion till min hand. Det är först när jag fotograferar honom och ser honom förstorad som jag ser detaljerna och hur han framstår på bloggen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar