fredag 10 juli 2015

Att dricka ur en kåsa, plocka smultron och ta vara på sommaren

Livet i dockskåpsbyn fortsätter.

Prisilla serverar mat i nya skålar åt hunden och katten. Hon har nyligen investerat i nya, fräscha kärl åt dem.


Gabriel bor fortfarande i det blåa huset med Alfred och Prisilla. Fortfarande är det inte klarlagt hur det skall bli i framtiden på den punkten, får han stanna hos dem eller inte? Han har inget eget rum, men leksakerna ökar hela tiden. Snart borde det bli dags för honom att få ett eget rum. Han leker med sina nya smurfar, en blå Kalle Anka och en pepparkakstavla.


En dag besökte Gabriel också tivolit då det kom till byn. Han klättrade bl.a. i jättekorgmöbler.


Äventyren tar aldrig slut för Gabriel när han bor hos Alfred och Prisilla. En annan dag begav han sig till skogen tillsammans med Alfred. De hade fyra ämbar med sig och skulle plocka smultron.

Plötsligt började det regna. Konstigt nog så var de inte alls så långt hemifrån som Gabriel hade trott. Dessutom råkade de vara alldeles bakom Ainos hus och de sprang in under hennes terrass och sökte skydd mot regnet.



Gabriel känner sig väldigt törstig. Det har han känt sig många gånger, egentligen nästan hela tiden, under deras skogsfärd och då måste Alfred fylla sin kuksa (kåsa på svenska) med vatten från någon frisk skogskälla och oj, vad det smakar gott. Någonstans hittar Alfred också rent dricksvatten på Ainos terrass.


Alfred har berättat för Gabriel att en kuksa måste invigas före man får börja dricka ur den. Man skall hälla en droppe konjak i bottnen och skvalpa det runt motsols och sedan dricka upp det. Sedan skall man hälla på ny konjak och skvalpa det runt medsols och sedan dricka upp det. Det är viktigt att konjaken inte rinner över kanterna. När det här är gjort får man börja dricka normalt ur kuksan.


Aino hör att någonting är på gång ute på terrassen och tittar ut genom dörren. Gabriel ger henne ett ämbar smultron. Aino tackar hjärtligt för det och ler inombords, det finns bara fem smultron i ämbaret, i de andra finns inte heller så mycket mera, de flesta är ännu inte ens röda.


När regnet upphör och solen börjar titta fram går Alfred och Gabriel vidare. Aino ser sig omkring i trädgården och skäms lite över att den är så ovårdad och misskött. Hon har varit dålig på att vattna och ur de gamla bilringarna som hon hade tänkt plantera tagetes i sticker det upp någonslags ihjältorkade granliknande växtmonster.


På våren hade hon köpt tre stora krukor och haft stora planer på att plantera någonting i dem, där stod de tomma och fula vid dörren fortfarande.


Aino besluter sig för att inte sörja över sina misslyckade trädgårdsprojekt och bär ut en stor staty, sådana där som är trendiga att ha i trädgårdarna nuförtiden.


Hon placerar statyn på terrassen och tänker att "det här får vara istället för en odlad blomma. Naturens vilda blommor får duga för mig i år!"


Sedan gör hon det som alla borde kunna unna sig, att inte stressa, ta det lugnt, lägga sig ner i solstolen och bara vara. Det är ju sommar!


(...och den röda tråden i denna berättelse baserar sig på de dockskåpsfynd jag kommit över den senaste tiden, det är både loppisfynd och nyinköpt. Speciellt nöjd är jag över kuksan som är handgjord och äkta på alla sätt, men så väldigt, väldigt liten!)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar