fredag 17 juli 2015

Alfred är konvalescent och får presenter

Prisilla har varit på en liten shoppingtur med en väninna och kommer hem. Hon är på mycket gott humör och viftar runt med papperskassen som hon har sina nya grejer i.


I sovrummet ligger Alfred nedbäddad i sängen. Han är däremot inte alls på gott humör. Han känner sig fortfarande inte återställd efter operationen. Han känner sig direkt dålig.


Lille Gabriel har spritt sina leksaker runt omkring på golvet. Han vill att Alfred skall leka med honom, precis så där som förr. Han förstår inte riktigt hur Alfred orkar ligga där i sängen dag ut och dag in och vara så tråkig. Han är väldigt fundersam över hur det har blivit så här.


Prisilla kommer in i sovrummet med papperskassen som hon shoppat hem lite grejer i åt Alfred och Gabriel. Hon är fortfarande på ett sprudlande gott humör, omväxling har gjort henne gott. Det är inte lätt för henne heller då Alfred inte riktigt är i form, att tänka på någonting annat en liten stund har varit hälsosamt.

Alfred tar sig trögt upp från sängbottnen och sätter sig på sängkanten.


"Jag har shoppat lite presenter till er", säger Prisilla glatt och slänger av och an med papperskassen framför näsorna på dem.


Hon plockar fram någonting ur kassen och sätter sig ned bredvid Alfred på sängkanten och tar honom i handen, som för att föröka överföra något av sin egen energi över till honom.

Gabriel får en Bamse-tidning och Alfred en Seura-veckotidning.


I sitt stilla sinne funderar Alfred om han alls kan läsa någonting mera, den här konstiga krämpan han hade drabbats av hade ju också påverkat hans syn. Till sin positiva förvåning ser han att han faktiskt kan se bättre nu. Han kan läsa första sidan i tidningen. Hjärtat tar sig ett litet hoppfullt glädjeskutt inom honom, kanske, kanske att eländet börjar vända mot det bättre...


Så småningom hasar han sig vidare till badrummet, tittar sig i spegeln och undrar: "Vem är jag? Kommer jag någonsin att bli samma gamla Alfred igen?". Han ser att ansiktet inte längre är lika glansigt, lystern i ögonen har förändrats. Han är inte samma som förr och ändå är han och i samma andetag konstaterar han för sig själv att livet inte är statiskt. Han mår i varje fall bättre nu än för någon dag sedan även om han mår sämre nu än vad han gjorde när han var 15 år gammal.


I den stunden kommer han till insikt om att han omedvetet fallit in någon form av självömkan på grund av sin krämpa och bestämmer sig för att ta tag i saken här och nu och få sig snabbt så frisk som det bara är möjligt.


Han har lagt sin "kuksa" (kåsa) runt halsen och går med bestämda steg ut genom dörren för första gången på en lång tid. Sommarvinden fläktar och solen bränner mot hans bleka ansikte. En doft av grönska når hans näsborrar och en humla surrar förbi honom.

"Det här känns bra", tänker han och plötsligt förstår han att allting ännu kommer att bli bra, det måste bara få ta sin tid.


(Här presenterar jag papperskassen och tidningarna som jag köpt på just det stället som papperskassens text gör reklam för. Jag kämpar också vidare med Alfreds ögon. Det är först när jag fotograferar Alfred och ser honom förstorad i dataskärmen som jag ser resultatet av mina korrigeringsförsök. Han är för liten för att det riktigt skall gå att se hur ögonen ser ut när han är live. Jag har milt sandpapprat hans ansikte för att få bort glansigheten som fixativet gav som bieffekt. Jag tycker att han ser bättre ut nu från senast, men tror att jag kanske ännu skall försöka mig på någon åtgärd.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar