lördag 18 juli 2015

Slutet på Alfreds hälsokris

Alfred vaknar tidigt på morgonen och tittar ut genom fönstret. En mjuk dimma har lagt sig över det ännu morgontrötta landskapet. Skapelsen är bedårande vacker i arla morgonstund. Han tankar kraft och energi av allt det han skådar. Han känner sig nästan som född på nytt.


Han tar sig en titt i spegeln. Han känner sig friskare. Han ser också friskare ut. Livet börjar återvända. Han känner att han kommer att besegra den här hemska konstiga krämpan som sugit all kraft ur honom.


Han tar sig ner till nedre våningen. Där sitter redan Prisilla i soffan och löser korsord.


Spontant bjuder han upp henne till dans och de valsar runt en stund i vardagsrummet. Senast de dansade vals var på bröllopet. Alfred är skojfrisk och på gott humör. De har roligt tillsammans. 


Det blir en ny och bra dag. Alfred återfår för var stund som går allt mera krafter tillbaka och han pysslar och sysslar med både det ena och det andra under dagens lopp.

Mot kvällen går han ensam in i blåa husets lilla kapell. Han sätter sig ner för att under en stilla stund kunna tacka över att undrens tid inte är förbi, att han fått en möjlighet till fortsatt hälsa och dockskåpsliv. Han läser sin Bibel, han tackar sin Gud och han tackar igen. 


När natten är i antågande är hela familjen samlad i sovrummet, precis som alla kvällar tidigare. Allt börjar kännas som vanligt igen. Den vanliga vardagen, rutinerna, det är det som är det värdefullaste, det bästa, det som inte får skadas eller rubbas, men som det inte alltid går att bestämma över själv. Ibland blir det som det blir. Ibland går det som det går...

För Alfreds del blev det här slutet på hans hälsokris, hans vardag och hans rutiner fortsätter leva vidare precis som förr i dockskåpsvärlden...


--------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------

Jag har igen gjort vissa korrigeringar med Alfreds ansikte och då speciellt ögonen. Jag har slipat en aning och målat linjerna lite rakare. Det är inte speciellt lätt, eftersom han är tillverkad av vit das-lera som jag målat färger på. Slipningarna gör att det vita under målningen blir synligt, vilket medför nya korrigeringsproblem. 

Jag har bestämt mig för att ögonen och ansiktet får duga som de är nu. Risken med fortsatta korrigeringar är att han blir totalt förstörd och jag vill inte att berättelsen skall sluta med att han dör i sin konstiga åkomma...

Här är bilder från korrigeringsprocessen:

1. ALFRED FÖRE KORRIGERINGEN (stirriga och ojämna ögon, ingen kontur runt ögonvitorna, men så här har han sett ut i många år tills jag nu fick för mig att åtgärda saken)


2. ALFRED EFTER FÖRSTA KORRIGERINGEN (huj, gräsligaste resultatet av allt, total katastrof)


3. ALFRED EFTER ANDRA KORRIGERINGEN (ögats konturer aningen för ojämna)


4. ALFRED EFTER TREDJE KORRIGERINGEN (Vad tycker du? Är han bättre nu jämfört med före korrigeringen på bild nummer 1 eller blev det ännu värre?)


Så här stor är Alfred i proportion till min hand. Det är först när jag fotograferar honom och ser honom förstorad som jag ser detaljerna och hur han framstår på bloggen.


fredag 17 juli 2015

Alfred är konvalescent och får presenter

Prisilla har varit på en liten shoppingtur med en väninna och kommer hem. Hon är på mycket gott humör och viftar runt med papperskassen som hon har sina nya grejer i.


I sovrummet ligger Alfred nedbäddad i sängen. Han är däremot inte alls på gott humör. Han känner sig fortfarande inte återställd efter operationen. Han känner sig direkt dålig.


Lille Gabriel har spritt sina leksaker runt omkring på golvet. Han vill att Alfred skall leka med honom, precis så där som förr. Han förstår inte riktigt hur Alfred orkar ligga där i sängen dag ut och dag in och vara så tråkig. Han är väldigt fundersam över hur det har blivit så här.


Prisilla kommer in i sovrummet med papperskassen som hon shoppat hem lite grejer i åt Alfred och Gabriel. Hon är fortfarande på ett sprudlande gott humör, omväxling har gjort henne gott. Det är inte lätt för henne heller då Alfred inte riktigt är i form, att tänka på någonting annat en liten stund har varit hälsosamt.

Alfred tar sig trögt upp från sängbottnen och sätter sig på sängkanten.


"Jag har shoppat lite presenter till er", säger Prisilla glatt och slänger av och an med papperskassen framför näsorna på dem.


Hon plockar fram någonting ur kassen och sätter sig ned bredvid Alfred på sängkanten och tar honom i handen, som för att föröka överföra något av sin egen energi över till honom.

Gabriel får en Bamse-tidning och Alfred en Seura-veckotidning.


I sitt stilla sinne funderar Alfred om han alls kan läsa någonting mera, den här konstiga krämpan han hade drabbats av hade ju också påverkat hans syn. Till sin positiva förvåning ser han att han faktiskt kan se bättre nu. Han kan läsa första sidan i tidningen. Hjärtat tar sig ett litet hoppfullt glädjeskutt inom honom, kanske, kanske att eländet börjar vända mot det bättre...


Så småningom hasar han sig vidare till badrummet, tittar sig i spegeln och undrar: "Vem är jag? Kommer jag någonsin att bli samma gamla Alfred igen?". Han ser att ansiktet inte längre är lika glansigt, lystern i ögonen har förändrats. Han är inte samma som förr och ändå är han och i samma andetag konstaterar han för sig själv att livet inte är statiskt. Han mår i varje fall bättre nu än för någon dag sedan även om han mår sämre nu än vad han gjorde när han var 15 år gammal.


I den stunden kommer han till insikt om att han omedvetet fallit in någon form av självömkan på grund av sin krämpa och bestämmer sig för att ta tag i saken här och nu och få sig snabbt så frisk som det bara är möjligt.


Han har lagt sin "kuksa" (kåsa) runt halsen och går med bestämda steg ut genom dörren för första gången på en lång tid. Sommarvinden fläktar och solen bränner mot hans bleka ansikte. En doft av grönska når hans näsborrar och en humla surrar förbi honom.

"Det här känns bra", tänker han och plötsligt förstår han att allting ännu kommer att bli bra, det måste bara få ta sin tid.


(Här presenterar jag papperskassen och tidningarna som jag köpt på just det stället som papperskassens text gör reklam för. Jag kämpar också vidare med Alfreds ögon. Det är först när jag fotograferar Alfred och ser honom förstorad i dataskärmen som jag ser resultatet av mina korrigeringsförsök. Han är för liten för att det riktigt skall gå att se hur ögonen ser ut när han är live. Jag har milt sandpapprat hans ansikte för att få bort glansigheten som fixativet gav som bieffekt. Jag tycker att han ser bättre ut nu från senast, men tror att jag kanske ännu skall försöka mig på någon åtgärd.)

söndag 12 juli 2015

Alfred får nytt ansikte och blir sjuk...

Alfred har en längre tid haft problem med sin syn. Det har varit svårt att läsa. Och han som tycker så mycket om att läsa tidningar och böcker. Han känner sig konstig på många andra sätt också. Han mår inte riktigt bra.



Plötsligt inser han att någonting är helt fel med honom! Han är helt enkelt inte frisk! Han måste till doktorn! Alfred är inte längre helt ung, men han har klarat ett helt liv hittills utan läkarbesök. Nu har han i varje fall inga andra alternativ. Han måste till läkare, oberoende om han vill eller inte.


För att göra hela historien kort, det hela slutar med att Alfred läggs in för en operation. Vad han har för åkomma berättar inte historien, men en operation av någon typ lär förbättra Alfreds hälsa. Situationen är inte helt okomplicerad, inte helt vanlig och inte helt ofarlig heller.


Efter en tid får han åka hem från sjukhuset. Han känner sig som en annan människa när han kommer hem. Någonting har förändrats... någonting... och han är inte alls säker på att det är mot det bättre...




Prisilla är glad över att ha honom hemma igen. Snart skall nog allting återgå till det bättre igen. Det får ta sin tid.


Alfred studerar sitt ansikte i spegeln. Ögonen ser mörkare ut, han har mera fåror i sitt ansikte, huden är glansig. Nej, han är inte längre sig själv.


Prisilla tröstar honom och säger att hon inte märker någon skillnad och även om det skulle finnas en skillnad så gör det precis ingenting. Huvudsaken är att han är frisk igen. Alla blir äldre och med det förändras både utseende och hälsa. Förr eller senare.



Alfred sätter sig till köksbordet med Prisilla och Gabriel. Prisilla bjuder honom på kakor och Gabriel pratar på precis som tidigare, som om ingenting hänt, som om världen fortfarande skulle vara oförändrad. Han är glad över att miljön hemma är precis som tidigare. Hans kära och trygga hem.

Men när han vänder sig bort och ingen ser kommer den där hemska klumpen i halsen. Han vill gråta. Han kämpar emot. Han vill att allting skall vara som då före allt det här hände. För någonting har förändrats för gott. Någonting... och han vet inte ännu vad det skall bli av allting...


(Den här berättelsen kom till då jag beslöt att fixa om Alfreds ansikte och göra honom snyggare. Det blev tvärtom! Han blev helt fel! Alfred är den första dockan som jag tillverkat och han har hela tiden under dessa år haft besvärligt stirrande ögon. Nu tänkte jag fixa om ögonen och ansiktet en aning, färgsatte ögon och rynkor med blyertspenna och var dum nog att spraya fixativ på - för att efteråt konstatera att jag vill ha den gamla Alfred tillbaka. Få se nu om jag igen försöker fixa om honom eller om jag låter honom vara så som han nu är... Jag är inte nöjd med resultatet!)

fredag 10 juli 2015

Att dricka ur en kåsa, plocka smultron och ta vara på sommaren

Livet i dockskåpsbyn fortsätter.

Prisilla serverar mat i nya skålar åt hunden och katten. Hon har nyligen investerat i nya, fräscha kärl åt dem.


Gabriel bor fortfarande i det blåa huset med Alfred och Prisilla. Fortfarande är det inte klarlagt hur det skall bli i framtiden på den punkten, får han stanna hos dem eller inte? Han har inget eget rum, men leksakerna ökar hela tiden. Snart borde det bli dags för honom att få ett eget rum. Han leker med sina nya smurfar, en blå Kalle Anka och en pepparkakstavla.


En dag besökte Gabriel också tivolit då det kom till byn. Han klättrade bl.a. i jättekorgmöbler.


Äventyren tar aldrig slut för Gabriel när han bor hos Alfred och Prisilla. En annan dag begav han sig till skogen tillsammans med Alfred. De hade fyra ämbar med sig och skulle plocka smultron.

Plötsligt började det regna. Konstigt nog så var de inte alls så långt hemifrån som Gabriel hade trott. Dessutom råkade de vara alldeles bakom Ainos hus och de sprang in under hennes terrass och sökte skydd mot regnet.



Gabriel känner sig väldigt törstig. Det har han känt sig många gånger, egentligen nästan hela tiden, under deras skogsfärd och då måste Alfred fylla sin kuksa (kåsa på svenska) med vatten från någon frisk skogskälla och oj, vad det smakar gott. Någonstans hittar Alfred också rent dricksvatten på Ainos terrass.


Alfred har berättat för Gabriel att en kuksa måste invigas före man får börja dricka ur den. Man skall hälla en droppe konjak i bottnen och skvalpa det runt motsols och sedan dricka upp det. Sedan skall man hälla på ny konjak och skvalpa det runt medsols och sedan dricka upp det. Det är viktigt att konjaken inte rinner över kanterna. När det här är gjort får man börja dricka normalt ur kuksan.


Aino hör att någonting är på gång ute på terrassen och tittar ut genom dörren. Gabriel ger henne ett ämbar smultron. Aino tackar hjärtligt för det och ler inombords, det finns bara fem smultron i ämbaret, i de andra finns inte heller så mycket mera, de flesta är ännu inte ens röda.


När regnet upphör och solen börjar titta fram går Alfred och Gabriel vidare. Aino ser sig omkring i trädgården och skäms lite över att den är så ovårdad och misskött. Hon har varit dålig på att vattna och ur de gamla bilringarna som hon hade tänkt plantera tagetes i sticker det upp någonslags ihjältorkade granliknande växtmonster.


På våren hade hon köpt tre stora krukor och haft stora planer på att plantera någonting i dem, där stod de tomma och fula vid dörren fortfarande.


Aino besluter sig för att inte sörja över sina misslyckade trädgårdsprojekt och bär ut en stor staty, sådana där som är trendiga att ha i trädgårdarna nuförtiden.


Hon placerar statyn på terrassen och tänker att "det här får vara istället för en odlad blomma. Naturens vilda blommor får duga för mig i år!"


Sedan gör hon det som alla borde kunna unna sig, att inte stressa, ta det lugnt, lägga sig ner i solstolen och bara vara. Det är ju sommar!


(...och den röda tråden i denna berättelse baserar sig på de dockskåpsfynd jag kommit över den senaste tiden, det är både loppisfynd och nyinköpt. Speciellt nöjd är jag över kuksan som är handgjord och äkta på alla sätt, men så väldigt, väldigt liten!)