tisdag 29 december 2015

Gott Nytt År! Hyvää Uutta Vuotta! Happy New Year!

Kläppen tungt i klockan slår:
"Nu är nyår inne!"
Tack du kära gamla år, 
som så trött på tröskeln står
och snart är ett minne!
Nya år,
kom med fröjd och sol och vår
och ett tacksamt sinne.

(Text skriven av Elsa Beskow)



GOTT NYTT ÅR!


HYVÄÄ UUTTA VUOTTA!


HAPPY NEW YEAR!


önskar Anetteriina och dockskåpsborna

söndag 20 december 2015

En god jul till alla!

Jag önskar att du får en riktigt härlig jul 
med både stillsam frid och sådant som känns kul.

Att där finns lugn och ro så du kan slappna av, att du är fri från måsten och alla sorters krav.

Att du får riktigt njuta av det du gillar bäst, att du får vara nära just dem du älskar mest.

Att julen som nu stundar kan firas som du vill, att du får allt du önskar och gärna mer därtill.

(en dikt skriven av Siv Andersson)


GOD JUL!


HYVÄÄ JOULUA!


MERRY CHRISTMAS!


önskar Anetteriina och dockskåpsborna




torsdag 3 december 2015

Det konstiga fyndet: Kistan

När Aino mot kvällssidan går upp på övre våningen för att titta på teve gör hon ett mystiskt fynd. På golvet hittar hon en kista med ett vackert handmålat motiv. Hon har aldrig sett den tidigare, men i sitt stilla sinne har hon nog önskat sig precis just en sådan kista. Det har hon ändå inte berättat för någon, så hur har då någon kunnat veta att hon ville ha just exakt en sådan? Hon fattar ingenting! Vem har varit där? Varför? Och när? Hon har ju varit hemma hela dagen och det borde vara stört omöjligt att släpa upp en så stor kista till övre våningen utan att hon märkt någonting. Medan hon förvånat står och tittar på kistan känns det som om någon skulle iaktta henne, hon ser sig omkring, men hon ser ingen...


Hon öppnar kistan för att titta in i den, kanske kan hon där finna en ledtråd, en hälsning eller ett budskap, som berättar vem som hämtat kistan in i hennes hus. För ett ögonblick tycker hon att rummet fylls av olika väsen, snögubbar och annat...


Håller hon på att bli tokig? Det skulle ju inte vara så konstigt, tänker hon. Hon börjar ju bli lite äldre redan och håller sig mest för sig själv med sina katter och guldfiskar... Men nog tyckte hon ju att rummet för ett ögonblick fylldes av snögubbar...


I kistan hittar Aino några vita paket dekorerade med glansbilder. Då fattar hon precis vad det hela handlar om!


Julens magi! Det handlar om julens magi!



----------------------------------------------------
Poängen med den här berättelsen är att jag vill visa upp mitt senaste dockskåpsfynd, ett jättesött och litet handmålat skrin som jag nyligen köpte av ryska nunnor på en julmarknad.

onsdag 2 december 2015

Pepparkakshuset i dockskåpsbyn

Aino har tråkigt. Hon har både druckit sitt morgonkaffe, stickat några varv på strumporna, läst några sidor i en deckare, löst korsord, sopat tamburen, matat katterna och nu ger hon guldfiskarna mat. Dagens arbetsuppgifter är redan utförda och klockan är ändå bara kvart över åtta på morgonen...


Under natten har det fallit rikligt med snö. När hon tittar ut genom fönstret kommer hon på att hon faktiskt skulle kunna ge sig ut på en skidtur. Fastän hon har sina värkande ben och sin onda rygg tror hon att hon i sakta mak skulle orka skida en liten sväng ändå.

Hon beger sig ut på vinden och letar fram skidorna och stavarna.


Hon tänker att hon skall skida förbi Pepparkakshuset och sedan en bit ner mot träsket och så vidare genom en liten skogsglänta och sedan hemåt igen. Apollina, hennes man och tvillingbabysarna Bebban och Ruut bor nuförtiden i Pepparkakshuset, det har hon hört någonstans. Förr bodde familjen i Lundbyhuset. Aino vet inte riktigt hur familjen har det nuförtiden. Aino brukar ju vanligtvis hålla sig lite för sig själv och har inte så stort umgänge med andra människor.


När hon skidar förbi Pepparkakshuset ser hon till sin fasa en ensam liten flicka i tunn sommarklänning klättra högt uppe på balkongen.


Och det blir bara värre! Flickan klättrar allt högre. Hon tar sig vidare från balkongen upp mot taket och hon verkar inte alls märka att det är vinter och is och smällande kallt. Hon klättrar frimodigt allt högre och högre utan någon som helst form av tecken på rädsla. Aino däremot har hjärtat i halsgropen och får först inte ett ljud ur sig. Situationen är totalt ofattbart hemsk!


Äntligen får Aino ljud ur sig och ropar högt åt flickan att hon genast måste klättra ner och att hon måste klättra försiktigt, ta det riktigt, riktigt lugnt! Aino vet inte hur hon skall uttrycka sig så att flickan inte blir skrämd och tappar greppet... men... flickan lyder, klättrar neråt och tittar ner på Aino mellan snötäcket som hänger över balkongen, men hon säger ingenting, ser bara underligt på Aino.


Apollina och hennes man hör Aino ropa och rusar med fart ut i vinterkylan. De hinner inte ens sätta varma kläder på sig. Där står de också ute i snön, i tunna kläder, men de märker inte heller att det är kallt. De är upptagna med att locka flickan att genast ta sig ner och in i huset. Flickan klättrar smidigt och vigt. Det går bra. En stor lättnadens suck hörs från de vuxna där de står ute i snön. Flickan har tagit sig ner på balkongen och försvinner utom synhåll.


Flickan är snabb! De hinner knappt blinka, som en blixt står hon plötsligt tillsammans med dem ute i snön på andra sidan av huset.


Apollina och hennes man förklarar för flickan varför hon inte kan göra så där. De förklarar och förklarar, lugnt och sakligt, men Aino förnimmer att skenet bedrar. Inom sig är de väldigt skärrade och upprörda. Flickan tiger och säger precis ingenting, tittar bara uttryckslöst på dem.


Aino blir bjuden in i Pepparkakshuset på kaffe och kaka. Apollina och hennes man säger att hon måste komma och se hur tvillingbabysarna växt till sig sedan hon senast såg dem. Aino tackar gärna ja. Idag är det en sådan dag som hon inte har någonting emot att prata med andra människor, hon känner sig social, tråkigt som hon haft sedan tidig morgon. Hon placerar sina skidor och stavar mot Pepparkakshusets vägg och känner att någon tittar på henne...


Flickan! Det är en märklig flicka, tänker Aino, gåtfull på något sätt. Det finns någonting där djupt inne i de uttryckslösa ögonen som inte kan nå fram. Flickan säger inte ett knyst, rör inte en min och är snabb som en blixt och finns överallt!


Aino får en mycket trevlig dag i Pepparkakshuset. Dagen går fort och hon blir uppdaterad med det senaste skvallret om dockskåpsbybornas liv och leverne. Hon får också veta någonting om flickan, men inte mycket. Apollina är väldigt försiktig med att berätta någonting om flickan. Aino vet i varje fall nu att flickan är fosterhemsplacerad hos Apollina och hennes man. Tvillingarna Bebban och Ruut har växt till sig. Ja, det har på många sätt varit en intressant och mångsidig dag för Aino. Dessutom är hon mätt, mat fick hon ju också... och så verkar det som om de värkande benen och den onda ryggen på något sätt skulle kännas mindre värkande och onda...

Plötsligt har skymningen fallit på. Klockan är redan kvart över åtta på kvällen. Det är dags att skida hem. Aino lämnar det stora upplysta Pepparkakshuset bakom sig.


Det har inte snöat under dagen. Skidspåren finns kvar och hon tar sig hemåt i samma spår. Hon skidar på baksidan av Pepparkakshuset och kastar ett öga bakom sig. Hon ser balkongen och taket där högt uppe som flickan klättrade. Hon funderar ännu över flickan... och hon tycker att det rör sig någonting bland snövallarna. Hon kan inte urskilja vad det är... Flickan? Ett djur? Inbillning?


När Aino kommer hem funderar hon ännu över vad det var som rörde sig där bland snövallarna vid Pepparkakshuset. Lillajulsaftonen var ju på lördagen. Det betyder att julens små väsen redan börjat rumstrera om...

Det kan hända märkliga och gåtfulla saker juletid när skymningen faller på. Det har hon egen erfarenhet av. Hon kommer ihåg att hon förr, när hon var liten, från lillajulsaftonen fram till julaftonen, alltid när hon vaknade på morgnarna, kunde hitta en glansbild eller en karamell i en väska som hon hängt på sänggaveln. Det var de små tomtarna som hade tassat runt i hennes rum på natten och satt de små föremålen i väskan. De rörde på sig nattetid, kröp upp ur vrårna, tassade tip tap, tip tap. Det KUNDE alltså ha varit en TOMTE som rörde på sig där bland snövallarna!



--------------------------------------------------------------
(Pepparkakshuset i berättelsen är en "kopia" jag gjort av det hus jag bor i)

lördag 31 oktober 2015

Nya föremål i Muminhuset

Nu har jag fyllt på med nya föremål i Muminhuset. Jag börjar rundvandringen i Muminmammans källare. Dit har som nytillskott kommit en gungstol (liten plastleksak som jag målat brun och limmat fast ett dekorationsband på som gungstolsmatta) och ett skåp (plastleksak som jag bl.a. dekorationsmålat och målat om i helt andra färger än det originala). Jag har också målat om små ämbar, vattenkannor, tillverkat en sopborste med skyffel (av bl.a. en del från en saftburk) och införskaffat en fin vedkorg. Vedkorgen har en 93-årig näverhantverkare gjort. De små korgarna kan man ibland hitta på olika marknader och torg.



Bredvid källaren finns köket. Här kokas kaffe på spisen i en kaffepanna av ekollon. Ovanför köksbordet lyser en lampa - också av ekollon och på köksbordet finns en ny duk och grötskålar - också av ekollon. På väggen hänger en retroköksalmanck-handduk.


I övre våningen finns Muminmammans sovrum. Hon har också fått en ny taklampa (en del från en liten ficklampa), ett nattygsbord (av bl.a. en plastkork) och ett stearinljus. På väggen hänger ett porträtt på henne själv.



Bredvid Muminmammas sovrum finns den fina, fina salongen. Här finns nya porträtt på väggen av Muminpappan och Mumintrollet. I salongen, som det sig bör i ett riktigt fint rum, finns också nu en kristallkrona. På bordet finns en bordduk och en ljusstake. På soffmöblemanget har Muminmamman hängt dekorativa knypplade dukar.


Om man vandrar ännu en våning upp i Muminhuset kommer man till Snorkfrökens rum. Hon har också fått en ny lampa och ett porträtt på väggen av sig själv.


Bredvid Snorkfrökens rum finns gästrummet. Stinky huserar om där just nu. I rummet finns en glaslampa av äkta polskt handblåst glas, en vas, samma fabrikat, med äkta eterneller. Vedkorgen har samma ursprung som vedkorgen i källaren / köket. På väggen finns en riktigt äkta handbroderad stramaljrya. På var sida om den ljusstakar på väggen.


En våning högre upp har vi pojkarnas rike. Här bor Muminpappan och Mumintrollet. Mumintrollet som bor i en byrålåda har fått ett eget ljus på nattygsbordet. Han är för tillfället skärrad då han till sin fasa upptäcker att hattifnattarna hittat upp till tornrummen och tagit Muminpappans sovalkov i sin besittning. Där har Muminpappan tillsvidare bara en vällingklocka och tre mycket hemliga dunkar. Måtte inte hattifnattaran nu gå dit och "rådda" i Muminpappans hemligheter!!!



fredag 30 oktober 2015

Nåltovade mumintroll

Mitt Muminhus har länge bebotts av mumintroll i plast, men de har känts opersonliga och felplacerade i just mitt Muminhus. Nu har plastfigurerna åkt ut och in har flyttat en nåltovad muminfamilj, Stinky och tre hattifnattar.

Sista bilden nedan tog jag för att visa storleken på de nåltovade muminfigurerna. Svårast var det att göra hattifnattarna. Jag ville ha fem fingrar per hand åt dem, men lyckades med bara tre fingrar per hand. Det blev helt enkelt för smått för mig med så många små fingrar.

Så här ser de ut!









 .


måndag 19 oktober 2015

Möbler för miniatyrträdgårdar

I helgen var jag till Helsingfors. Jag visste att det i Stockmann finns till salu allehanda möbler för miniatyrträdgårdar, så när jag nu en gång var där så passade jag på att hamstra. Jag kommer inte att göra någonting med möblerna och tillbehören just nu, men när våren börjar spira, så har jag planer på att göra miniatyrträdgårdar i krukor utomhus och nu har jag ju möbler färdigt i mitt lager.

Sådana här möbler köpte jag.


lördag 26 september 2015

Mina barbiedockor

Jag har gjort en djupdykning ner i de tre väskorna där jag förvarar mina gamla kära barbiedockor från 1970-talet och utfört en nostalgisk inventering över vad som finns kvar från "barbietiderna". Roliga och givande var lekarna när det begav sig! Jag älskade att leka med barbiedockor, tillverka deras kläder, föremål, bilar och byggde upp hela barbievärldar utom- och inomhus.

Jag har på senare tid på olika sätt fått en viss inblick i vuxna människors intresse för barbiedockor och att ha samlandet av dem som hobby. En del har hundratals otroligt fina barbiedockor i originalförpackningar och känner till dockornas historia, namn och årtal. Det är en hobby som fascinerar mig och som jag nästan också skulle ha lust att köra igång med, men att börja samla barbiedockor och tillbehör som är från 1970-talet och äldre, vilken är en tidsålder som mest skulle intresseras mig, är en hobby som jag inte har varken tid, utrymme eller råd med. Jag har ju redan mina miniatyrer... men om jag på någon loppis förmånligt kommer över en fin gammal barbiedocka så kanske jag köper...

Hittills har jag talat om barbiedockor och min bloggrubrik är "Mina barbiedockor". Egentligen är min rubrik väldigt, väldigt missvisande! De dockor jag här skall visa bilder på är INTE barbiedockor! Jag har hela mitt liv kallat dem barbiedockor och pojkdockorna har jag kallat för "pojkbarbien". Jag kallar dem så fortfarande. Nu vet jag lite mera än tidigare och har förstått att jag aldrig någonsin ägt en äkta barbiedocka! Jag har hela barndomen igenom lekt med simpla billiga kopior tillverkade så där allmänt i Hongkong och som saknar Mattels stämplar på dockornas stjärtar och ryggar. Då talar vi inte om barbies utan om billiga kopior eller kloner eller modedockor.

Det var troligtvis svårt att i min barndoms näromgivning hitta äkta barbiedockor i affärerna och att hitta en pojkdocka var stört omöjligt. Jag hade bara två pojkdockor i barbiestorlek och jag minns att jag hade velat ha flera, men hittade inte. Länge hade jag bara en och plötsligt hittade jag en Stålmannen-docka i Anttila som i storlek passade in bland barbiedockorna.

Det här med barbiedockor är en liten parentes i den här bloggen, jag har ju mina miniatyrer, men jag vill i varje fall bjuda på några bilder av några av barndomens modedockor och en liten modeuppvisning med en del kläder från deras garderob. Vissa av dessa kläder har jag också använt när jag klätt upp mina miniatyrdockor Alfred och Prisilla för fotografering.

Min moster har tillverkat dessa kläder. Till höger en äkta Sindy-docka.

Kläder tillverkade av min moster och mormor.

Byxmode på 1970-talet och min första "pojkbarbie".

Den lilla dockan har sin originalklädsel på sig.

Hemgjorda och köpta kläder blandat.

En liten babydocka fick komma med på bilden.

Bruddockorna är från samma form, men lite olika.

Funtime Sindy i original klädsel och dockan "Tarja".

Den till vänster trodde jag att var äkta Barbie, men icke!

Trodde också att denna, 60-tal, var äkta, men nej!

Superman (Mego corp 1978)) med Sindy.

Äkta Daisy-säng och kläder, men bara huvudet finns kvar, ingen kropp...

Sunshine family 1973; "Peter", "Lena" och "Joakim".