lördag 30 augusti 2014

Konstverket i tändsticksasken

Det har anlänt ett stort paket till det blåa huset. Paketet ser exakt ut som en tändsticksask. Storleken på tändsticksasken är den samma som för människorna i skala 1:1. Vad kan en så stor tändsticksask innehålla? De försöker läsa texten. Den är på tyska. De kan så mycket tyska att de förstår en del av texten, men inte riktigt allt...


Det är spännande. De öppnar den stora tändsticksasken och ser någonting skymta fram... Vad är det?


"Oj, vad trevligt! Vilket fantastiskt snickarjobb!" Alfred visar glatt upp en skiva som innehåller små, små delar till Noaks ark, utskurna i trä.


"Och det här är inte sämre det heller! Precis vad som behövs till kapellet!" Hon visar nöjd upp den andra skivan som finns i tändsticksasken. Den innehåller en kyrka med omgivning, också utskuren i trä.


Det blåa huset är fortfarande kaotiskt, ingen el indragen, inga lister på plats, möblerna kastade lite hur som haver och det lilla rummet i det blåa huset som skall inredas till kapell är likaså i en oordning av sällan skådat slag. Inget är ännu åtgärdat och putsat. Men den självklart givna platsen för dessa fina konstverk är kapellet som skall inredas i det blåa husets första våning.

Alfred och hon är mycket tacksamma för gåvan. Tack!

måndag 18 augusti 2014

På gångs...

Willa Winkelwrå i dockskåpsbyn går samma öde till mötes som Villa Kattebo. Det skall bort. Det skall städas bort. Det skall bli tomt. Det skall arkiveras i något ödsligt och dammigt vindsutrymme. Det skall ge utrymme för nya och andra utmaningar och experiment och äventyr.

-------------------------------------------------------------------------------

Men så hände det också någonting sorgligt i Willa Winkelwrå. Sådant som händer ibland. Och ofta. Tyvärr. Nu hände det i Willa Winkelwrå.

Alfred, Annielie och David tar ett sista farväl av sitt tidigare gemensamma hem. Det hem som en gång kändes så harmoniskt, tryggt och varmt. Nu är huset kalt och sterilt. Det finns inte längre möbler, inte ens lampor eller elektricitet, bara krokar i taken och hål i väggarna. Trappan är bortriven. Sönderrivna tapeter stirrar fult ner mot dem.

Framtiden skall de inte längre dela tillsammans som en familj. Willa Winkelwrå skall inte längre vara deras gemensamma hem.





Men livet går vidare. Annielie kommer att spendera mycket tid i sitt eget företag, det lilla Café Mirjam. Där trivs både hon och hennes son David nästan dygnet runt i sällskap med pudeln och en maltesisk katt.


Och i det blåa huset är det också kaos. Möbler och diverse varor ligger i ett okontrollerat kaos utan någon som helst form av ordning och reda. Huset saknar tillsvidare elektricitet, ingenting fungerar. Huset saknade ännu för ett par dagar sedan t.o.m. trappor mellan våningarna, men nu har de äntligen byggts och kommit på plats. Nu går det åtminstone att ta sig från en våning till en annan. Och det är det blåa husets nya invånare glad över.

Hon går lyckligt upp för sina nya trappor. Från första våningen till andra våningen.


Hon går vidare från andra våningen till tredje våningen.


Hon går vidare från tredje våningen till fjärde våningen. Längre kommer hon inte. För vem står inte där och väntar på henne?


Hennes egen stiliga riddare!



söndag 10 augusti 2014

Nya dockan till blåa dockskåpet

Nu har jag tillverkat en invånare till mitt nya blåa dockskåp, 13 cm lång och tillsvidare namnlös är hon. Tillsvidare en gåta. Vi vet nästan ingenting om henne ännu, men det kommer, det kommer...


Jag har tillverkat henne så att jag kan byta kläder på henne om jag vill. Jag inleder den offentliga presentationen av henne där hon är iförd enbart underkläder.


Och snygga ben har hon ju, men det blir som det blir. När jag inledde arbetet med dockan visste jag inte ens säkert om jag skulle göra en manlig eller kvinnlig docka. Slutresultatet blev i varje fall helt tydligt en hon.

Och hennes rödbruna hår har jag klippt från en gammal docka som jag lekte med som barn. De röda naglarna är riktig nagellack.


Men dockan fick också prickiga sommarkläder, sådana som jag kan klä av och klä på hur många gånger som helst.





Nu fick jag första gången användning av miniatyrknapparna jag köpte i sommar, och, jo, synålen går faktiskt genom hålen. Fungerar perfekt!


Vid tillverkningen av dockan använde jag mig av cernitlera och järntråd, som jag sedan klädde med brunt tygplåster.

Egentligen tycker jag att hon ser bättre ut i verkligheten än på bild. Vid fotograferingen förstorades hon så kraftigt att alla de missprydande detaljerna blev synliga. Och det är som vanligt svårare (tycker jag) att forma en docka än vad man tror före man börjar med den. Precis när man fått till en bra näsa och skall fortsätta med att forma munnen, så mosar man näsan och får börja om på ny kula. Kanske borde man gå någon kurs i ämnet för att lära sig hur man går strategiskt fram vid tillverkningen.