onsdag 14 augusti 2013

Vem bor i det toma huset?

Jag tycker alltid att det skall vara så enkelt och lätt att tillverka någonting av massa eller lera. Så även nu. Jag hade t.o.m. planerat ansiktsdragen på dockan, men ack, även denna gång fick jag mig ett varv och hon blev precis som hon blev! Som vanligt blir leran för mjuk och kladdig och dammig och olydig på alla sätt. Men en docka skapade jag och jag visste genast att hon skulle heta Aino! Hon skulle inte bli så stor och hade hela tiden en tendens att bli för lång. Hon kunde gärna ha fått bli ett halvt huvud kortare, men med sina 9,5 cm duger hon bra. Hon ryms nu in genom dörren på sitt hus om hon lite böjer på nacken. Hon är lite kortare än en vuxen ari-dockskåpsdocka (Kristina är en ari-docka).

Aino tillverkades av cernit-lera med metallfolie inne i huvudet, järntråd, brun "tejp-plåster" (eller vad det heter...). Kläderna sydde jag av plagg som redan sett sina bästa dagar. Håret är konsthår från en hårprydnad.

När jag en gång var igång med att baka och grädda cernit-lera passade jag på att göra pannor och kannor  med järntråd och garn, samt ett par gammaldags väckarklockor med järntråd, knapp och jungfruben (som det står på förpackningen att det heter... har aldrig hört den benämningen tidigare för det). Det blev också en bricka med små brinnande ljus.

Och nykomligen bland mina dockskåp, det jag hittills kallat för "toma huset" har nu också ett namn! Det heter VILLA AINOLA.

------------------------------------------------------------

När hon första gången kom in i huset visste hon genast tvärsäkert att det var här hon ville bo! Hon kände genast att hon hade kommit hem! Hon lade sig mitt på golvet och tittade upp mot taket och sade: "Det här är mitt hem! Jag har kommit hem!". Och därefter köpte hon huset "omedelbarbums"!



Aino var inte längre helt ung. Inte helt gammal heller. Hon hade sett och varit med om en hel del i livet och nu var det dags för en ny etapp. Lugnet i byn och det stora avståndet till stora världen tilltalade henne. Hon ville bo i byn. Här skulle hon få det stillsamma liv hon längtade efter.

Helst ville hon vara helt för sig själv och hon hade inte räknat med att det i en liten lugn by finns en varm sammanhållning där alla umgås med alla och alla känner alla och alla vet allt om varandra och alla sticker sig in på en kopp kaffe till varandra i tid och otid. Det skulle nog inte bli helt enkelt att få vara för sig själv.

Det hade redan flera gånger hänt sig att en dam på vit cykel, varje gång hon cyklade förbi, envist varje gång stannat upp vid huset och kollat om det fanns någon där. Varje gång hade Aino sprungit iväg och gömt sig. Hon hade inte haft lust att vara social just då, hon var ju något av en enstöring, en ensamvarg. Damen hade cyklat bort efter en stund och då hade Aino igen i lugn och ro kunnat fortsätta med sitt arbete. Det var en hel del jobb med att städa bort bråte, flytta in föremål och jaga bort vildkatter. Det hade funnits en hel del vildkatter runt huset. En katt hade adopterat henne och hon döpte den till Murre. Fast hon var inte helt säker på om Murre var en vildkatt. Den verkade väldigt tam.

Så en dag såg hon damen med den vita cykeln igen. Hon skulle garanterat stå där vid dörren och hojta och ropa igen! Nu var goda råd dyra! Aino ville inte umgås med damen!


Det gällde att snabbt springa iväg och gömma sig och låtsas som om det inte fanns någon i huset!


Bevars så fruktansvärt pinsamt! Hon hade sprungit iväg allt vad hon kunde för att gömma sig på vinden. Hon hade inte räknat med att damen den här gången skulle komma in i huset. Plötsligt står damen i trappan och är på väg efter Aino upp på vinden!


Då var det bara att flytta över från plan A till plan B, ta sig ner från vinden och anpassa sig till byns system  och be damen stanna för en pratstund över en kopp kaffe!


Och det visade sig till Ainos förvåning att det var riktigt trevligt! Jo, direkt skojigt! Sådana här pratstunder kunde hon visst unna sig lite oftare. Hon hade själv valt att leva ensam och isolerat och glömt hur roligt det faktiskt kunde vara med andra människors sällskap! Hon tände blå ljus och de hade det riktigt mysigt.


När damen, som visade sig heta Kristina, hade gått, så kom de överens om att träffas på nytt och det kändes bra. Aino satte sig i gungstolen med katten Murre. Hon tittade på klockan. De hade talat i timmar och hon såg fram emot nästa besök. Både Aino och katten spann och snurrade. Var och en på sitt sätt.

2 kommentarer:

  1. Åh vilken fin docka!! Superfin verkligen!!!
    Hannah

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det var riktigt kul att tillverka den, men betydligt knepigare att hantera leran än vad jag trodde att det skulle vara! :)

      Radera