torsdag 1 augusti 2013

Några bybors historia

Det var mycket folk i rörelse på ett stort och populärt lopptorg i en stad i Österrike. Kommersen var livlig, folk träffade varandra, pratade, var glada och fullt upptagna med allt intressant som hände runt omkring dem. Ingen märkte att det i folkmassorna vandrade omkring en ensam, tyst, nästan osynlig liten flicka i sjabbiga kläder bärandes en gul snutteväska.

När lopptorget var slut och alla hade packat ihop sina saker eller gått hem med sina inköp, blev torget ödsligt och tomt. Nästan tomt. Det var bara den lilla flickan som stod kvar där, ensam och tyst. Mitt på torget stod hon med sin gula snutteväska.

Den flickan hette Greta.


Någon fann henne, förde henne vidare någonstans och någon gjorde omfattande utredningar över vem hon var och varifrån hon kom, pratade gjorde hon sällan. Det visade sig att det inte gick bra för hennes föräldrar och att hon hade en moster i ett land långt borta från Österrike och som levde ett harmoniskt liv och hade många barn.

Det var så lilla Greta så småningom kom till byn och Villa Kattebo och till sin moster Kristina och hennes man och deras fem egna barn. Efter många komplicerade processer hämtade en trevlig dam från barnskyddet Greta till sitt nya hem i Villa Kattebo. Där skulle hon få ett nytt gott hem!


Greta fick mycket kärlek i sin nya omgivning. Fosterföräldrarna, deras barn och alla andra i byn gjorde allt för att hon skulle trivas och må bra. Men snutteväskan - den hade hon för säkerhets skull ändå alltid med sig.

En dag gick Kristina tillsammans med Greta till Villa Villervalla, bara för att lite umgås och komma bort från vardagen där hemma en stund. Det var alltid lika intressant och spännande att diskutera med Michelle som bodde i Villa Villervalla. Hon var en av de stora firade filmstjärnorna på vita duken som ständigt jagades av paparazzis. Hon var också ättling till ett kungahus. Hon var rik och hon var vacker och hon var intelligent och hon var trevlig. Hon hade många och fina hem att bo i, men oftast bodde hon i byn i det enkla, trivsamma huset. Här fick hon leva ett lugnt och normalt liv och här kunde aldrig någonsin någon från skvallerpressen hitta henne.

De tog en uppfriskande promenad till parken. Michelle hade nyligen kommit hem med helikopter från Paris och hade inte hunnit byta om från arbetskläder till hemmakläder. Hon bar fortfarande en rosa elegant designklänning som hon haft på sig på en exklusiv galamiddag.


Michelle hade en gullig och snäll son, Kevin, och han blev genast förtjust i lilla Greta och ville att hon skulle komma och leka. Det ville inte Greta alls först. Så småningom lyckades han ändå väcka Gretas lekhumör med sin humor och de blev goda vänner - till Michelles och Kristinas förtjusning.


Efter en stund blev det dags för var och en att återvända hem och ta itu med de sysslor som väntade där. För Gretas del såg allt lovande och bra ut. Det skulle komma att gå bra för flickan!

Michelle bytte genast om till hemmakläder när hon anlände hem till Villa Villervalla. Det var en nygammal klänning, en verkligt antik och fin klänning som hon låtit sy om till sina egna mått. Hon fixade också om sin frisyr, den hade blivit lite tilltufsad och ovårdad under helikopterfärden hem. Kevin hade i parken sprungit omkring utan kläder då det var så varmt, men nu klädde Michelle på honom varma, sköna kläder.



I Villa Villervalla bodde inte bara Michelle, Kevin, mopsen och några katter. Där bodde också Antoinette. Antoinette var Michelles syster som skötte om Kevin medan hon var tvungen att jobba. Det kändes tryggt att ha en pålitlig syster som tog hand om sonen när hon ibland måste vara borta långa perioder.



Livet kunde vara oerhört jäktigt ute i stora världen. Därför var det så avslappnande för Michelle att få komma till Villa Villervalla och Kevin och Antoinette och hon tyckte också så mycket om alla grannarna i byn! De var alla som en enda stor familj! När lugnet lagt sig över hemmet kokade systrarna kvällste. De diskuterade senaste nytt och téet serverades i fina silverkärl.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar